Maribor 3, tiden och hjärnan

250919

Morgonkaffet. Planering av bussresa till gamla stan.

Men hundar får inte åka buss.

Tänkte ta taxi istället. Då började Björn kräkas. Så det blev en pysseldag hemma, Björn fick lite Canikur och var strax helt återställd. Vi anklagar gårdagens belöningsben för opassligheten.

–”Tiden går fort såhär på slutet” uttryckte en äldre, perifert bekant, muntergök,  fenomenet. Tiden upplevs gå fortare med stigande ålder.

Men för oss har det där förändrats, tiden går inte alls fort längre. Det som känns som om det som var ”längesedan” hände igår eller iförrgår.

Innan vår livsstilsförändring var stora delar av vardagens händelser automatiserade av hjärnan. Att ta bilen till jobbet, handla, städa, tvätta, klippa/trimma fixa i trädgården, hund promenader. Allt var upprepning och gick att genomföra utan att hjärnan behövde registrera något nytt.

Nu är det endast nya vägar att köra, vad som finns bakom nästa hörn är okänt. Vi kommer till nya platser och måste orientera oss i hur det fungerar på en ny plats.

Tydligen skapar dessa nya upplevelser och intryck en egen plats i hjärnan, i stället för att bara studsa bort för att det redan är fullt av liknande intryck sedan tidigare. Och det tycks  påverka tidsuppfattningen enligt principen ”fler nya intryck motsvarar längre tid”. Denna lilla slutsats dras med 2 personer som studieobjekt.

Vad det gäller Björn så är han troligtvis påverkad på liknande sätt men hans tidsuppfattning är dock svår att analysera.